Popponny: Phoenix på Store Vega, Köpenhamn
Att Phoenix senaste album Wolfgang Amadeus Phoenix är deras mest intressanta och genomarbetade hittills är något som framgår tydligt under konserten på Vega under tisdagskvällen. Balansen mellan det rytmiskt dansgolvssäkra och det mer sökande utsvävande, subtilt ackompanjerat av den särpräglade hybrid av pop, rock och funk som de satt sin stämpel på under åren, ger helt enkelt skivan den guldstjärna i min musikbok som de andra inte riktigt förtjänat.
När de tar norrut med luftskeppet är det en fin avvägning som görs. Det gamla ges nya kläder, det nya presenteras i avdramatiserad form och en del behålles just precis så som det ska vara för det är ju så det är som allra allra bäst.
Nollnolltalet: Plats 54
Phoenix – “Too Young” (2000)
När jag i våras träffade Phoenix kom vi att prata om fransk populärmusikkultur – eller snarare, bristen på den. Även idag, nästan ett decennium efter debuten med “United”, är Phoenix fortfarande det enda popbandet som gjort sig ett namn utanför Frankrike, eller för all del bara utanför Paris. Jämför man med ”grannlandet” Storbritannien känns skillnaden astronomisk.
När man väl tänker på det är det samtidigt självklart. Det brittiska, arbetarklassförankrade industrisamhället med sin djärva och otyglade popkultur kontra den franska, akademiska idétraditionen vars musikliv avstannade någonstans vid chansonerna och Edith Piaf. Och där höll det sig. Beatles gjorde bejublade spelningar i Paris, men det blev aldrig mer än beundran på avstånd. En touch av det förbjudna.