Sydsvenskan: “Svensk pop hämtar andan”
På P3 Guld-galan i lördags fanns en av nollnolltalets absoluta frontfigurer inom svensk musik, Howlin’ Pelle, på plats som prisutdelare. Bortsett från att lite casual droppa namnen på några världshits han står bakom tog han också tillfället i akt att marknadsföra Fagerstabandets kommande album. I sann avslöjaranda, också. Pompa och ståt. Men susningen genom publiken uteblev. Artighetsapplåderna gick aldrig över i några stående ovationer. Det blev nästan lite pinsamt.
The Hives är ett av de namn som gärna slinker genom när man talar om svensk musik som tagit sig utanför landsgränserna. Oförtjänt länge har de fått ligga kvar och skräpa i associationsminnet. Bandet som tog den svenska nollnolltalsrocken över Atlanten. Absolut. Men i takt med att minnena kring deras albumsvit bleknar, blir istället snacket kring bandets inblandning den där smutsiga pengahärvan signerad välkänd Malmö-studio allt skarpare. Samtalsämnesmässigt? Inte lika ball.
Sydsvenskan: “Årets bästa nykomling”
Med snart halva november bakom oss går den bevakande musikbranschen mot årets stora uppsamlande uppdrag – årsbästalistan. På nytt ska man ta ställning till skivorna man redan bedömt, se om albumen man hissade i början på året verkligen håller även efter det att hajpen lagt sig och om den där sågningen man gjorde i somras fortfarande känns rättvis. Och därtill – fatta det svetttiga beslutet om vilka som förtjänar topp fem-placering.
Under de senaste åren har den enskilda musikjournalisten, musikutövaren eller musiknörden tagit allt större plats i årsbästatyckandet. Med obegränsat bloggutrymme och valfria förpackningsmöjligheter publicerar entusiaster av alla dess slag låtförteckningar med långa motiveringar och Spotify-listor och musikvideor på länk. Sållar man rätt står många guldkorn att finna.
Sydsvenskan: “Idoler närmare med Twitter”
När man som musikfantast på nio vårar suktade efter de senaste nyheterna om sina idoler var det i poptidningarna man sökte svaren. I långa, adjektivstinna brev till redaktionerna skrev man och bad om plånboksbilder och faktarutor.
Jag var tio år när vi fick vår första dator som kunde ansluta till internet. Modemuppkopplingen var svajig, och i en minnesbild ser jag mig och min bästa kompis sitta med knäppta händer och säga snälla saker till modemet – allt för att det skulle koppla upp och leda oss till sidan Altavista där precis allting fanns.
Trots dessa första problem hände något väldigt viktigt under de där åren. Som konsumenter och fans togs vi ett stort steg närmre artisten och idolerna. Man blev själv den som skrev ut plånboksbilderna och kunde hitta aktualiteterna – vare sig det gällde kommande skivsläpp eller skvaller om artisternas rådande civilstatus.
Sydsvenskan: “Bara ett russin ur kakan”
Stay Out West. En sådan fantastisk idé, ett sådant slagfält i praktiken.
Att gå på klubbkonsert under pågående festival i Slottsskogen är ingenting man gör i en handvändning. Det kräver strategi och planering.
Med kvarterslånga köer till de nio spelställen som valts ut för Way Out Wests klubbokningar finns det inte mycket att be för när festivalbesökarna ska lägga upp kvällen.
Säkrast är att välja en lokal som sin bas för natten, anlända minst en timme innan första artisten är tänkt att börja, säkra en plats bland de runt sjuhundra som får rum – och sedan stanna där.