Sydsvenskan: Best Coast på Debaser, Malmö
När Los Angeles-trion Best Coast spelade på Debaser i mitten på maj i år hade de ännu inte fått ut sitt debutalbum. Istället bestod setlisten av låtar från redan släppta ep:s tillsammans med det kommande albumets förstasingel ”When I’m With You” och smakprov på vad som komma skulle. Att de inte var där för att backa upp ett album så genremässigt klockrent som ”Crazy For You” tror jag var till deras fördel.
På onsdagskvällen på Debaser känns det nämligen som att något avgörande saknas. Delar av det går att sätta fingret på.
Uppställningen med två gitarrer (varav en agerar bas) och trummor borde i regel fungera bra, men i jämförelse med den soldränkt fylliga ljudbilden på albumet är det svårt att inte tycka att det känns platt.
Sydsvenskan: “Som en aldrig sinande ström” på Babel, Malmö
För nästan ett år sedan skrev Kajsa Haidl en krönika i Sydsvenskan om Malmös segregerade kulturscen och det svåra i att skaffa kompisar i stans konstkrets. Medan kreativiteten frodades i såväl klubbgemenskapen som på konstsidan var det näst intill omöjligt att röra sig mellan sfärerna, menade hon.
Länge har jag haft en liknande känsla inför banden som nu i helgen var en del av minifestivalen ”Som en aldrig sinande ström” på Babel. Placerade någonstans mellan konst och musik driver de mystiskt inriktade klubbar, har sina releasefester på stans indiegallerier och ger ut musik på kassettband. Med namn som Skeppet och Ved har de för mig varit lika svårtillgängliga som spännande; musik man gärna intresserade sig för, men som man också drog sig för att omnämna med risk för att låta som en lingofumlande utböling.
Sydsvenskan: Junip på Babel, Malmö
Under Malmöfestivalen i år såg jag under en Doc Lounge-kväll på Palladium dokumentärfilmen ”The Extraordinary Ordinary Life Of José González”. Även om filmen var en aning rörig i sitt berättande om arbetet med uppföljningsalbumet In Our Nature fick man en god bild av huvudkaraktären som en lågmäld, undrande och drömsk person med stora doser nogrannhet och självkritik.
De som under turnéerna för González två soloskivor har sett honom live känner förmodligen igen den här bilden. Inför fredagskonserten på Babel med nygamla bandet Junip går diskussionen i bekantskapskretsen mycket i banorna kring den försynthet och distans som man har erfarenhet av från tidigare spelningar, och hur man nu hoppas på något annat.
När Junip väl tagit scenen en timme efter utsatt tid är González absolut i tydligt fokus. Det är han som sköter mellansnacket, tackar för applåderna och i slutet bestämmer att de kommer att köra en låt till. Han sitter på en vit plaststol mitt på scenen, omgärdad av sina två bandkollegor Tobias Winterkorn och Elias Araya på keyboards respektive trummor, samt en slagverkare och en elbasist.
Sydsvenskan: The Pains Of Being Pure At Heart på Malmöfestivalen, Malmö
I sin öppenhjärtiga tweepop plockar The Pains Of Being Pure At Heart poäng på ett både säkert och välbeprövat kort. Deras gitarrdrivna låtar viskar om ungdom, kärlek och blyghet, anno såväl -83 som -97, med Jesus And Mary Chain, Joy Division och Belle And Sebastian som tydliga idoler.
På lördagskvällen i Malmö ger de en spelning starkt förankrad i deras debutalbum från förra året. Låtar som ”Come Saturday” och ”Young Adult Friction” spelas tidigt och sticker ut medan efterföljande låtar mer blir ett melodiskt accompanjemang till den instundande solnedgången. Det har sina för- och nackdelar.
På något sätt blir det här man tvingas ta ställning, tvingas bestämma sig om musiken är bra för att den återspeglar ett klassiskt tillvägagångssätt eller om den är dålig för att tillvägagångssättet bara är för klassiskt.