Sydsvenskan: Wavves på Babel, Malmö
Kaliforniske slashasen Nathan Williams och hans soloband Wavves går runt på två myter om sig själv: den om att hans Pitchfork-hajpade surfpunk helt utan ifrågasättande bör anses fenomenal och den om hans medvetet dåliga, ibland katastrofala, livespelningar. När jag kommer in på Babel på tisdagskvällen och hör att bandmedlemmarna hade börjat slåss på scen i Stockholm kvällen tidigare är det svårt att bli förvånad.
Williams dispyt med oss börjar ganska direkt. Lokalen är knappt halvfull – det är ingen tvekan om att Teenage Fanclub har vunnit kvällens match om Malmöpubliken – och ju mer han raljerar över hur stiffa vi är, desto mer går publikens avspända sinnestämning över i en allt större osäkerhet. Som en hormonell tonåring som inte fått sitt mellanmål är han lika dryg som direkt oförskämd, och tillsammans med trummisen Billy Hayes och basisten Stephen Pope varvar han publikdistanserande sarkasmer med suckar över hur ofattbart uttråkad han är.
Sydsvenskan: “Som en aldrig sinande ström” på Babel, Malmö
För nästan ett år sedan skrev Kajsa Haidl en krönika i Sydsvenskan om Malmös segregerade kulturscen och det svåra i att skaffa kompisar i stans konstkrets. Medan kreativiteten frodades i såväl klubbgemenskapen som på konstsidan var det näst intill omöjligt att röra sig mellan sfärerna, menade hon.
Länge har jag haft en liknande känsla inför banden som nu i helgen var en del av minifestivalen ”Som en aldrig sinande ström” på Babel. Placerade någonstans mellan konst och musik driver de mystiskt inriktade klubbar, har sina releasefester på stans indiegallerier och ger ut musik på kassettband. Med namn som Skeppet och Ved har de för mig varit lika svårtillgängliga som spännande; musik man gärna intresserade sig för, men som man också drog sig för att omnämna med risk för att låta som en lingofumlande utböling.
Sydsvenskan: Junip på Babel, Malmö
Under Malmöfestivalen i år såg jag under en Doc Lounge-kväll på Palladium dokumentärfilmen ”The Extraordinary Ordinary Life Of José González”. Även om filmen var en aning rörig i sitt berättande om arbetet med uppföljningsalbumet In Our Nature fick man en god bild av huvudkaraktären som en lågmäld, undrande och drömsk person med stora doser nogrannhet och självkritik.
De som under turnéerna för González två soloskivor har sett honom live känner förmodligen igen den här bilden. Inför fredagskonserten på Babel med nygamla bandet Junip går diskussionen i bekantskapskretsen mycket i banorna kring den försynthet och distans som man har erfarenhet av från tidigare spelningar, och hur man nu hoppas på något annat.
När Junip väl tagit scenen en timme efter utsatt tid är González absolut i tydligt fokus. Det är han som sköter mellansnacket, tackar för applåderna och i slutet bestämmer att de kommer att köra en låt till. Han sitter på en vit plaststol mitt på scenen, omgärdad av sina två bandkollegor Tobias Winterkorn och Elias Araya på keyboards respektive trummor, samt en slagverkare och en elbasist.
Popponny: Intervju med Noah and the Whale
“Man kan säga att det har märkts att vi turnerat ett helt år med ett göra slut-album.”
Snart ett år efter releasen av andra albumet The First Days Of Spring har London-kvintetten Noah and the Whale med sin finstämda mix av folk, indie, country, blues och stråkpop blivit ett välrenommerat namn i såväl europeiska som amerikanska musikkretsar. Och när de under tisdagskvällen besöker Malmö är det också en efterlängtande publik som möter dem. Popponny satte gruppens violinist Tom Hobden ner i en soffa bredvid en av Babels yuccapalmer för att prata lantlighet, musikarv, nationalitet och break-ups.