Nollnolltalet: Plats 19
Kings of Convenience – “I’d Rather Dance With You” (2004)
Det dröjer tre år mellan Kings Of Convenience debut Quiet Is The New Loud och uppföljaren Riot On An Empty Street. Frontfiguren Erlend Øye har flytt regniga Bergen till ett möjligheternas Berlin med soloprojekt och uppstart av nya bandet The Whitest Boy Alive.
Jag själv är nyss fyllda 16 och fattar inte vem som är vem av Kings Of Convenience och Queens Of The Stone Age. Samtidigt får Björks tidiga grejer en revival bland senåttiotalisterna, Mew släpper Frengers, bob hund firar 10 år och en av dem i Kaizers Orchestra spelar pumporgel med gasmask. Norden känns skitcoolt.
Nollnolltalet: Plats 54
Phoenix – “Too Young” (2000)
När jag i våras träffade Phoenix kom vi att prata om fransk populärmusikkultur – eller snarare, bristen på den. Även idag, nästan ett decennium efter debuten med “United”, är Phoenix fortfarande det enda popbandet som gjort sig ett namn utanför Frankrike, eller för all del bara utanför Paris. Jämför man med ”grannlandet” Storbritannien känns skillnaden astronomisk.
När man väl tänker på det är det samtidigt självklart. Det brittiska, arbetarklassförankrade industrisamhället med sin djärva och otyglade popkultur kontra den franska, akademiska idétraditionen vars musikliv avstannade någonstans vid chansonerna och Edith Piaf. Och där höll det sig. Beatles gjorde bejublade spelningar i Paris, men det blev aldrig mer än beundran på avstånd. En touch av det förbjudna.