Sydsvenskan: M.I.A på Way Out West, Göteborg

När M.I.A går upp på Way Out West-scenen Flamingo en stund före elva på fredagskvällen har hennes dj varit ensam på scen i tjugo minuter.

Med tung världsinfluerad klubbtechno har hon byggt upp stämningen till den grad att publiken snart börjar bli mer rastlös än nyfiken. Men så kommer huvudpersonen slutligen, med ett entourage på sex personer, dansande in på scenen iklädd klarrosa fejk-skyddsglasögon med cannabissymbolen tryckt på de runda glasen – en namnlek så god som någon. Hon ser sanslöst cool ut.

I takt till den klassiska ljudslingan från ”XR2” blir hon ett med scenografin. Framför Nintendo 8 bits-inspirerade projektioner av guldtackor i tetrismönster, mellan häftigt spontandansande lärjungar och bredvid niqabklädda körsångare väjer hon smygande för laserstrålarna som gör mönster i rökljuset kring henne.

Det slår med häpnad – men är till en början inte särskilt bra. Hon känns frånvarande, har svårt att knyta kontakt med publiken, råkar hälsa Stockholm istället för Göteborg och släpper slarvigt iväg beats för tidigt och i fel takt. Inte förrän halvvägs in i spelningen blir transportsträckorna mellan låtarna mindre, ljudet bättre och vi mer uppmärksammade. ”Amazon” avlöser ”Boys”, ”Lovalot” och ”Bamboo Banger”.

Plötsligt är hon tio meter ut i publiken, som fastklistrad på axlarna till den vakt som säkert leder henne genom folkhavet. I ena handen en mikrofon, i andra handen en rödrykande ljusfackla som hon i svängande rörelser för runt sig till de distade beatsen i ”Galang”.

Men hur bra hon än gör hitsen från ”Arular” och ”Kala” är det i ljudväggarna från senaste ”Maya” som hon själv verkar finna sig bäst på scen. Det ska medges att det inte alltid är enkelt att ta till sig. Det ligger ständigt på gränsen mellan politik och bra, mellan konst och bra, mellan primitiva impulser och bra. Det är nog ingen slump att M.I.A själv benämnt sin musik som ”other”.

När hon efter ”Born Free” avslutar med publikfavoriten ”Paper Planes” är det inte utan att man inser hur man måste ta in fler aspekter än musik för att på rätsida både på såväl M.I.A som det här framträdandet. Det handlar så mycket om att vara i vägen, ta plats och tala och skrika för att man inte kan trycka ner driften att göra det. Mycket av det vi i vanliga fall associerar med manliga hiphopartister, helt enkelt.

På en annan scen några timmar tidigare omfamnades jag av en helt annan personlighet när Sigur Rós-sångaren Jónsi presenterade sitt första soloalbum Go på Linné, inför en publik fylld av extas. I sin uppenbarelse och sitt berättande är han nästan Jesus-lik, såväl profet som offer på samma gång.

Med rynkad panna, fylld av koncentration och eftertanke, gör han oklanderliga livetolkningar av de orkestrala låtarna, där varken stråke eller bjällra har prioriterats bort för att skapa just den maffiga explosion av ljus och melodier som han sedan länge har patent på. I varierade röstlägen manövrerar han obehindrat mellan ballader och poplåtar, aldrig med den så högt älskade falsettrösten för långt ur synhåll.

*

Way Out West-fredagen

Plus: The xx som avslutande akt på Linné fram till tolvslaget. Efter att ha sett Beach House redan vid halv fem är det en fröjd att se ett band bokas in till den tid deras musik kräver.

Minus: I sina lugnare låtar överröstas Jónsi av LCD Soundsystem på grannscenen Azalea. Ännu en bekräftelse på att Slottsskogen ibland är för litet för Way Out West.

– – –

Läs texten på Sydsvenskan.se här.