Sydsvenskan: Håkan Hellström, Lykke Li och La Roux på Way Out West, Göteborg

I början av sin spelning på Flamingo tackar Håkan Hellström vädergudarna att det är uppehåll. Efter tuffa prognoser av regn och åska har det över Slottsskogen under helgen inte fallit en enda droppe. Bara minuterna efter det att han avslutat sin konceptkonsert med den nyskrivna låten ”River en vacker dröm” kommer de stilla, en efter den andra.

Det var som om det var meningen att vi skulle få höra färdigt hela ”Känn ingen sorg för mig Göteborg”, från titelspåret till ”Dom dimmiga dagarna”, innan kretsloppet krävde sitt. Låt vara att det är en något proggig referens, men – det är häftigt att se två naturkrafter ha en sådan respekt för varandra.

Medan lokalpatrioten Hellström är sig lik i matroskostym, rufslockigt hår och uppspelt lyckorus, som sig onekligen bör, är det en helt ny Lykke Li som timmen efter gör entré på Azalea.

Såväl kostym och scendekor som det nya material hon framför präglas av ett stort steg vidare från allt som gick att associera med succédebuten ”Youth Novels”, vare sig det var strikta Lilla My-hårknutar eller hesa viskningar om att vara lite förälskad men för blyg för att våga berätta det.

Nej, när hon efter att ha introducerat nytillskottet ”Youth Knows No Pain” stampar igång nutida klassikern ”I’m Good I’m Gone” är det med ett tungt gitarriff och hårda trummor adderade. Både minicovern av Fugees ”Ready Or Not” och valet att ge ”Breaking It Up” sällskap av The Knifes ”Silent Shout” skvallrar om att influenserna kommer från nya platser och genrer.

Av de cirka sex nya låtar vi hör under kvällen är flertalet riktigt bra. Tillsammans med den mörka persona hon manifesterar visar de på en Lykke Li som fått nya intryck och tagit dem till sig, som vågat gå en annan väg än väntat. Och som, utöver det, har blivit en världsstjärna av rang.

Men om att bidra med stjärnstatus är hon inte ensam. På tältscenen två steg bort är det fullt när London-akten La Roux ger ”Tigerlily” som första låt. Duon, som började som en musikbloggshit, framstår live mer som ett soloprojekt; androgyna sångerskan Elly Jackson, den rödhåriga själv, har sin tydliga plats i centrum.

Publiken befinner sig i ett musikaliskt rus. Det är som att de har fått hem den vän de spenderat vintern och vårens alla förfester med, och man jublar högt i takt med att de dansanta upptempolåtarna från förra årets självbetilade debutalbum avlöser varandra.

Men det är känslan av artisteri, i kontrast till bara slätstruket hitmaskineri, som imponerar allra mest. La Roux må inte hålla för alltid, men det finns utan tvivel ett uttryck i den den där skarpa rösten som påverkar mer än vad man i första början kanske ville tro.

*

Way Out West-lördagen:

Plus: Upplevelsen av den allsång som infinner sig när La Roux avslutar med ”Bulletproof”.

Minus: Chemical Brothers. För svagt ljud, halvhjärtade vinkningar från dj-båset och knappt en enda hit.

– – –

Läs texten på Sydsvenskan.se här.