POPPONNY: THE XX @ DEBASER
Två fetstilta vita kryss tänds på scenen. De lyser med sitt klara budskap igenom varsin stor svart låda varpå Jamie Smiths keyboards och elektroniska trumpads står uppställda. På höger respektive vänster sida står en mikrofon, en kortare för Romy Madley Croft och en lite högre för Oliver Sim.
The xx, indierockbandet från sydvästra London, är bara tre nuförtiden. Fram tills i höstas hade de sällskap också av Baria Queresi, keyboardisten som i november förklarade sig “utmattad” och lämnade gruppen. Två månader senare, när vi går för att se trion på ett utsålt Debaser i Malmö, har de turnerat konstant i veckor, står med inbokade spelningar fram till slutet av maj och har även blivit tvugna att ställa in en del datum. Det är inte utan att man funderar en stund över begreppet “utmattning”.
Det är i Romy Madley Crofts stämma som man tydligast märker av sviterna av gruppens intensiva turnerande. Hon är hesare än vanligt och en bra bit från den dämpade renhet som hennes röst annars kännetecknas av. Väl är väl då att hon med sitt oklanderliga fingerplockande behandlar sin Epiphone Les Paul Goldtop precis lika bra som man väntat sig. Efter en ekande version av samma introduktion som inleder bandets självbetitlade debutskiva ger hon sig tillsammans med Sim och Smith in i ett av albumets många hitspår, “Crystalised”. Likt i ett ridderligt skådespel leder bas och gitarr med sina sångare dramat framåt, och går från att vara misstänksamma konkurrenter till envisa vapenbröder, för att slutligen förenas som sensuella danspartners till insikten om den ofrånkomliga ömsesidighet de båda är beroende av. Det hela är fantastiskt vackert.
I “Islands” och “Heart Skipped a Beat” är det rösterna som tar över. Man märker i Madley Crofts person inte för en stund det förföriskt fräcka som hennes text och stämma uttrycker, utan det är snarare en skygg och tillbakahållen individ som möter oss i det expressiva berättandet. På andra sidan, och som en tydlig kontast, har man Sim. I sitt beaktande av Madley Croft har han en stint, nästan obehaglig blick i vilken han försvinner långt bort, för att kort därefter framför mikrofonen överraska med bedövande sorgsenhet och total uppriktighet i sina ögon. Efterföljande “Shelter” bygger på atmosfären och ger en nästan gotisk sinnesstämning.
I “VCR” slås jag av simultanförmågan hos Smith, som på keyboard och trumpads parallellimponerar med två vitt skilda slingor. Det är duktiga musiker vi har att göra med. Samtidigt är musiken ibland så minimalistisk att den knappt märks. Kanske är de tre snarare musiker som på ett mycket talangfullt sätt går använder sig av alla förmågor de besitter. Kanske är det sångarnas röstlägen, tonlägen, tystnader och andetag som är de verkliga instrumenten, och resten det verkliga ackomanjemanget? Det är med stor nyansering och ännu större känsla som The xx har gjort det saknade formatet till sitt. När de i extranumret av “Stars” tänder de den stjärnhimmel av lysdioder de har bakom sig, och kort därefter blygsamt tackar för kvällen, tvekar jag inte en sekund på att de vita kryssen kommer att lysa vidare under en lång tid framöver.
Läs texten på Popponny här.