Sydsvenskan: “Sommar kräver inte sommarhits”

Den svenska sommaren – eller varför inte: årstiden då vi helt frångår våra musikaliska preferenser, har trevligt tillsammans över genregränserna och hänger oss åt traditionen.

När man tänker på det är det ganska otroligt vilket enhetligt samförstånd som kan innefattas i en så bred och oprecis beskrivning som ”sommarlåtar”. Men vi vet ändå exakt vad det betyder, och i samlingarna på Spotify finns de allihop. Pripps Blå-balladerna, åttio- och nittiotalsklassikerna, bonnefräckisarna, eurotrash-remixerna och radiohitsen. Där är Gyllene Tider, Peter LeMarc eller Tomas Ledin aldrig längre än ett related artists-tryck bort från vare sig “Ingen sommar utan reggae” eller Nic & The Family.

Men inte är det någonting det talas om. Vi accepterar kallt de hatälskade sommarlåtarnas existens med samma tålamod som vi plockar upp den duggfuktiga handduken efter kvällsdoppet vid sjön. Vi sväljer rysningen, tänker att det är sådant som hör till, intalar oss själva att det egentligen är en god rysning vi känner.

År efter år lyckas vi hitta tillbaka till sommarlåtsgängorna vi stuvade in allra längst in någon gång i slutet på förra augusti, dem vi satte dödskallemärke på och lovade att aldrig röra igen. Men pass på, det kan räcka bara med en hemmabunden midsommarkrans för att vi ska falla dit igen. Småskrattande protester, eller ett ”åh nej, inte den här igen” med en underton av kuvad längtan, och det är tydligt att du redan passerat första stadiet. Det ifrågasättande och resonerande kring traditioner som så demokratiskt annars präglar oss – i debatten kring kronprinsessans bröllop, exempelvis – är snart lika utslaget som ett krocketklot i ett nässelsnår.

Vad är det då som driver oss? Jakten på den ”riktiga sommaren”? Den som för varje saltstänkt allsång eller oljig Ledinare framträder allt mer som ett pr-jippo från Eva Records? För några dagar sedan kom jag över den amerikanska duon Tennis nysläppta lilla doo wop-singel ”Marathon”. I sina solblekta nyanser är den allting som en sommarlåt behöver vara, för mig som individ, just nu. Så varför kvarstår känslan av att det är något kollektivt som saknas?

Låt oss slå ett slag för den äkta kärleken, den som står oss bi de övriga nio månaderna om året. Låt oss inte luras med på Diggiloo-konserter, Winnerbäck-gigs eller Forever Young 2010-turnéer bara för att någon drar ett gemenskapsargument. Grillning och kall öl på brygga måste kunna vara okej även utan ”Dina färger var blå”.

Ifrågasättandet? Det ligger fortfarande där under nässlorna för dig att plocka upp.

Läs texten på Sydsvenskan.se här.