Sommarlyckan en årlig illusion

Det är nästan obeskrivligt varmt. Luften är tryckande kvav och under sulorna på dina tunna skor känner du hettan från trottoarerna. Planlöst vandrar du runt, varken på flykt eller jakt men samtidigt både och. Du sätter dig ner ett tag men reser dig snabbt igen.

Det är svårt att skilja på värmen i luften och den febriga saknad som dunkar inuti ditt bröst och bildar klumpar i din mage. Du hade önskat så mycket annat av den här sommaren. Om bara den här värmen inte hade gjort dig så förlamad, så rastlös, hade allt varit annorlunda. Om vännerna aldrig hade åkt. Om han aldrig hade åkt. Om han bara hade tagit dig med.

Keren Woodwards, Sara Dallins och Siobhan Faheys ­körande röster och berättelse om brustna förhoppningar och olycklig kärlek i Bananarama-låten ”Cruel Summer” från 1983 har följt mig de senaste månaderna. Jag har svårt att säga varför den blev just den som fastnade så hårt, det är en poplåt med syntar och trummor som vilken annan, och den var bara en av många new wave-låtar jag återupptäckte där i början på juni. Men ändå fann den sig där, i min vinylspelare och i hörlurarna från min telefon, mer än någon av de andra. Det var konstigt egentligen, jag hade ju inte haft chans att bli besviken på någonting än. Jag hade den oövervinnerliga tron som man har i början på varje sommar, att den här kommer att bli den bästa någonsin. Länge såg det också ut så.

Du minns väl början av sommaren? Löpsedlarna som fullkomligt exploderade av lovord om sol. Det skulle bli en så bra sommar. Det fanns ingenting som talade emot det. Vi litade på det, eftersom vi ville lita på det. Vi läste in det vi behövde läsa in, intalade oss det vi behövde höra. Himlen öppnade sig så många gånger nu i somras. Både symboliskt och rent bokstavligt.

Lika mycket som man flytt undan regnet in i en portgång eller under ett uteserveringsparasoll när det vräkt ner som mest har vi försökt skydda oss mot allt det som runtomkring oss i världen skapat oro, tumult, chock, rädsla och ilska.

Bilden av sommaren som en tid utan problem går inte sällan i kras. Kanske är det för att vi har högre krav och förväntningar såväl på vårt eget välbefinnande och vår egen välgång, som på hur människor omkring oss ska bete sig mot varandra. Hur världen ska behandla oss. ”There ain’t no cure for the summertime blues” fastslog Eddie Cochran 1958. Vågar man hoppas på en höst med riktigt goda nyheter? Det känns som om vi förtjänat det.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-08-17.