Det här med “Malmöscenen”

I september förra året anordnades minifestivalen med namnet “Som en aldrig sinande ström” på Babel i Malmö. Målet med de två konsertkvällarna var, enligt arrangörerna, att fira “en lös scen i Malmö som under året kommit till på allvar”. Spelade gjorde Ved, Vidderna, Noe Spagato, Skeppet, Won, This Is Head, MF/MB/ och Beast.

Undertiteln på affischen, ”Malmöscenen live på Babel”, populariserade en term som var på god väg att bli musikjournalistikens nya favorit. Plötsligt blev det möjligt att genom ett uttryck beskriva alla de band vars musik tidigare hade varit så svår att förklara eller genrebestämma. Tacksamt buntade man ihop.

Samtidigt ifrågasattes urvalet av band som skulle vara en del av scenen, och vissa av de som sades figurera i den tyckte sig själva inte göra det alls. I samma takt som man drog ner på snacket om Malmöscenen lokalt tilltog det nationellt. När This Is Head tilldelades priset för Årets pop på P3 Guld-galan tidigare i år var det just orden ”sprungna ur det nya Malmös spirande scen” som fick inleda juryns motivering.

Ett par veckor innan omslaget till ovannämnda bands kommande singel publiceras i storformat på PSL blir jag tillfrågad om att medverka i en tematimme i radio om musik- och klubblivet kring Möllan. Man vill grotta ner sig, se bakgrunden till varför detta blåshål i söder blivit landets mest intressanta musikplats.

Ett lätt besvärande scenario spelas upp framför mig. Ett utfall där vi diskuterar This Is Head-Henrics mössa eller Ved-Mattias sitarsound. Raljerar över bandnamn i bestämd form singularis. Går ner på krautdjupet.

Lyckligtvis händer inget av det där. Jag behöver inte paja hajpen genom att avslöja att det faktiskt finns fler Malmöscener än en, att det dryga tiotalet konstellationer från dagens Malmö som jag gillar bäst befinner sig inom ganska olika genrer och verkar syssla med sin musik relativt oberoende av varandra. Stockholm fattar.

Medan man i en handvändning pratar om musikscener på andra platser i världen blir det lätt känsligt när det kommer till ens egen hemstad. Kanske för att det fabricerade blir tydligare på nära håll, eller att det känns konstigt att sätta etikett på någon som man tjenar med på Debaser som vilken annan bekant som helst.

Kanske för att det ibland är svårt att se skillnad på när man vet bäst för att man står närmst – och när man bara ägnar sig åt navelskådning.

Publicerat i Sydsvenskan 2011-04-13.