Knappt året efter att det utannonserades att bandet skulle sätta punkt har ljud- och bildupptagningarna från spelningen, ihop med dokumentärt material som följer frontpersonen James Murphy dagen innan och efter konserten, blivit till film. ”Shut Up And Play The Hits” har ännu inte fått något officiellt släppdatum, men premiärvisades på filmfestivalen Sundance i januari och spelades även på SXSW i Texas i förra veckan.

Jag ser fram emot att se den. För att uppleva, om än på skärm, LCD Soundsystem i konsert ännu en gång, men också för att få ta del av de överväganden som låg bakom beslutet att lägga ner.

När det i februari i fjol meddelades att bandet skulle sluta kom det inte som en total chock. Var det något som man kunde vänta sig från ett band med så bra timing och så god förståelse för musiklandskapet runt omkring, så var det att de skulle veta när det var dags att tacka för sig.

Samtidigt var det inte heller väntat. Man hade nästan en bild av LCD Soundsystem som en kärleksrelation som aldrig skulle ta slut, och dess kreativa nav James Murphy som en brunn av idéer och energi som aldrig skulle sina – och, som han inte heller själv ville skulle sina.

Men tio år är också lång tid i ett liv.

I ett av de klipp som hittills presenterats från filmen beskriver Murphy avslutet som något nödvändigt för hans egen livshistoria. ”Jag var 38 och beslutade mig för att göra en skiva till, blinkade, och plötsligt var jag 41. Jag kände att om jag blinkar två gånger till är jag 50, med ett liv som bara består av det här.”

Att avsluta något som fortfarande uppskattas är inget lätt beslut. Men i vissa fall kan det ändå vara det rätta. Annars finns risken att man blir en av dem som bara kör på, trots att intresset har sinat.

Kanske går man upp så mycket i sina pengar och sin prestige att man inte ens märker det själv. Se bara på den kommande kombiturnén med Backstreet Boys och New Kids On The Block.

Publicerat i Sydsvenskan 2012-03-22.

Onsdagskvällens konsert innebär inte bara turnépremiär för Amanda Mair, spelningen på Debaser är dessutom en av hennes första någonsin. Om hon till följd av nervositet har haft svårt att veta om det faktiskt skulle bli kul eller inte, så kan jag absolut förstå henne.

Till en början är den sjuttonåriga Lidingösångerskan också ganska nervös. Man märker det både i hennes minspel och i mellansnacket mellan de första låtarna, och hon känns ung på precis samma sätt som Tove Styrke gjorde när jag såg henne framföra sin första skiva på samma scen för lite mer än ett år sedan.

Men liksom Styrke har Amanda Mair en röst som varken är naiv eller rädd. Med lika delar ledighet och professionalitet använder hon den för att uttrycka alla de känslor som bor i texterna och hör så väl hemma i en ung människas hjärta: tvekan, frustration, osäkerhet och kärlek.

Vi får höra nästan alla spåren från hennes självbetitlade debutalbum, och det är minst lika bra när hon är själv vid pianot som när tempot höjs och hennes kompmusiker får mer utrymme. Flertalet av låtarna når fram på ett helt annat sätt än på skivan och först nu slår det mig vilken förträfflig samling poplåtar det faktiskt är hon sitter inne med.

Skivans vackraste ballad ”Skinnarviksberget” får adderat dova bastrummor och varm stämsång, vilket hjälper till att ringa in melodin och ger den ett ökat eftertryck. Likaså ”What You Want”, ”House” och ”It’s Gonna Be Long” kommer fram med en annan livlighet och attityd.

För Amanda Mair som scenartist kommer den här turnén troligen att vara lika utmanande som utvecklande. Men anledning att vara nervös över något annat än just det faktum att gå upp på scen, det har hon verkligen inte.

Publicerat i Sydsvenskan 2012-03-16.

Hennes debutfullängdare är lika influerad av födelse­ortens historia inom jazz, soul och rock som av det nutida indiepoplandskapet i nya hemstaden New York – något som resulterar i en popmusik som känns både gammal och ny, utan att vara vare sig retro eller modern.

Att det stundtals gränsar till det glättiga låter jag gå, för det totalt icke-pretentiösa i hennes tilltal. I denna tid av alter egos och bombastiska inramningar känns det väldigt uppfriskande.

Betyg: 3/5
Bästa spår: Velvet Elvis

Publicerat i Sydsvenskan 2012-03-14.

”Ghostory”, deras tredje och tveklöst bästa fullängdare i ordningen, står sig väl i konkurrensen med de många andra popalbum från det senaste halvåret där elektronisk upptempopop förenas med ambient shoegaze och känsloladdad drömpop.

I kombinationen mellan Ben Curtis svulstiga arrangemang och Alejandra Dehezas viskande sopranröst lyckas man undgå det högtravande. Istället resulterar mötet i ett snyggt spel mellan hårt och mjukt, mellan svårmodigt och fjäderlätt, och skapar en skiva mer avväpnande för varje låt som går.

Betyg: 4/5
Bästa spår: Lafaye

Publicerat i Sydsvenskan 2012-03-07.

Man hade kunnat tro att det var nu, efter ”Vart jag mig i världen vänder”, som de skulle återfödas med mer fokus på musiken. Men utöver hitsingeln och titelspåret känns låtmaterialet på debuten splittrat.

Mötet mellan idyllisk folkpop och blippig synttechno skär sig, de mastiga allsångskörerna tröttar ut, och texterna är stundtals så högtravande att de blir intetsägande igen. ”Ett fel närmare rätt”? Snarare närmre ännu mer fel.

Betyg: 2/5
Bästa spår: Ett fel närmare rätt

Publicerat i Sydsvenskan 2012-02-22.

Det är som att han i jakt på fler potentiella hits glömt bort att det faktiskt är känslan i låtarna det handlar om i slutändan. Fastnat i något spretigt mischmasch där indierocken står alltför bredbent och upptemposoulen bara har gjorts onödigt klämkäck.

Det är konstigt, för när man hör megahiten får man för sig att det är just eftertryck som han är bra på.

Betyg: 2/5
Bästa spår: Smoke And ­Mirrors

Publicerat i Sydsvenskan 2012-02-15.

De har spelat två låtar hittills, varav en är från senaste albumet ”Ritual Union”. Skivan hyllades i såväl svensk som engelsk och amerikansk musikpress när det släpptes i somras, och breddade det genomslag utomlands som hade tagit sin början med 2009 års ”Machine Dreams”.

Att säga att bandets senaste år har varit händelserika är därmed ingen överdrift. Under 2010 var de med på två spår på Gorillaz tredje album ”Plastic Beach” och bjöds därefter med som förband på större delen av världsturnén för skivan. I samma veva gjorde de låten ”If You Return” med Dave Sitek, och under förra året skapade de singeln ”Wildfire” ihop med brittiske dubstepproducenten SBTRKT.

När man nu äntligen ser dem på hemmaplan igen slår det en hur mycket de förtjänar alla de där hyllningskörerna. Och – vilket fantastiskt bra liveband de har utvecklats till under tiden.

Efter att ha följt upp första låten ”Looking Glass” med titelspåret från senaste albumet ger de sig in i den suggestiva ”Brush The Heat”. Låten plockas ner i tempo jämfört med originalet, och sveps in i ett spöklikt dubbigt arrangemang där ensligt ekande trummor skapar rytmen ihop med stumma slag på en kobjällra och ljudet från Naganos pingisracketformade tamburin.

Efter en mellanlandning i debutskivans ”After The Rain” gör de en new wave-glassig version av ”Shuffle The Beat”, för att därefter låta dova syntar och tunga basgångar få marken under oss att skälva i ”Please Turn”.

Låtarna vävs samman med hjälp av loopar och samplingar, vilket skapar snygga bryggor mellan de olika känslor och stämningar som presenteras i musiken. Att de följer upp den dröjande och mystiska ”Crystalfilm” med basigt technoklädda versioner av ”Summertearz” och ”Nightlight” känns inte hackigt överhuvudtaget.

Det bidrar dessutom till att svänget aldrig behöver gå förlorat. Med sättningen trummor, bas, två keyboards, synthesizers, elektroniska trumpads och sång är möjligheten för vilka ljud de kan framställa i princip oändlig. Men de låter sig inte bli överilade för det.

De experimenterar och improviserar fram till precis rätt gräns, utforskar låtarnas möjligheter och tar dem till nya nivåer, men låter alltid grundtanken finnas kvar som en röd tråd att samla upp kring. Det är utnyttjande av liveformatet som tyder på stort engagemang och professionalitet, och som sannolikt är precis lika givande för dem som det är för oss.

Publicerat i Sydsvenskan 2012-02-11.

Jepsen berättade om vad han upplevde som ”en ond cirkel”, om svenska bokare som inte bokar dansk musik med argumentet att det inte finns något publik för det, och om en publik som säger sig inte lyssna på dansk musik just för de aldrig får tillfälle till det.

I reportaget uttalade sig även Karin Gunnarsson, musikläggare på P3, om varför det spelas så lite dansk musik i svenska P3 i förhållande till hur mycket svensk musik som spelas i danska P3. “Det finns så mycket bra svenska artister att de konkurrerar ut sina norska, danska och finska kollegor”, menade hon.

Ett och ett halvt år senare är situationen sig lik. En helt vanlig måndag mellan nio och sex spelas det i danska P3 nio svenska låtar medan det i svenska P3 inte spelas någon dansk musik alls.

Ett och ett halvt år senare upplever jag dessutom situationen på andra sidan sundet. Och inser en hel massa saker. Bland annat hur jag vet mer om kvarterskända band i Brooklyn än om de som är nationellt erkända bara sju mil bort. Hur jag bara under den senaste veckan fått fler tips om ny dansk popmusik än under de senaste tio åren i Malmö.

Som svensk musikkonsument har man gärna bilden av att annan nordisk popmusik inte håller samma kvalitet som den svenska. Mycket riktigt har Sverige historiskt sett också haft en mer utbredd poptradition än sina nordiska grannländer, särskilt Danmark. Och att det finns lik i garderoben där är det ju ingen tvekan om. Men det har heller inte riktigt funnits något intresse för att upptäcka motsatsen.

I år ser jag fram emot debutalbum från popkvartetten Ulige Numre samt fler rytmiskt varma electronicaproduktioner från Esben Andersen och hans soloprojekt Rangleklods.

Men framför allt hoppas jag på mindre hjulspårstänk från svenska bandbokare och musikläggare, en publik som vågar sig förbi ängsligt kreddtänk och fördomar om hyggerock, och en bro som faktiskt visar sig vara högre än den där osynliga muren.

Publicerat i Sydsvenskan 2012-02-08.

Minuten därefter avlägsnas svarta skynken från de två stora scenkulisser som monterats upp på varsin sida om dj-båset. Avslöjas gör två bokstäver, konstruerade av tjocka aluminiumrör i samma stil den som den ljusrigg som tar plats mellan dem. Ett R, och ett F.

Laserljuset skiftar till lila, det första beatet från ”Giliap” tonas in, och upp på scenen från publiken hoppar Rebecca Scheja och Fiona Fitzpatrick till blixtrandet från hundratals mobilkameror. Klockan är 01.35 och på Babels scen står två av landets mest eftertraktade dj:s, två av dess mest omtalade artister – två superstars som i denna sekund inte har några som helst problem att leva upp till den benämningen.

Malmögiget är första stoppet på en Sverigeturné som sträcker sig över ett tiotal städer. Efter releasen av debutalbumet ”I Love You Man” i november, samarbetet med amerikanska houseproducenten Kaskade i låten ”Turn It Down” och en sommar med spelningar såväl i Los Angeles som på Ibiza är suget efter duon på hemmaplan större än någonsin.

Spelningen i fredagsnatten börjar på max, för att därefter eskalera. De egna låtarna varvas med köttiga electrohouseproduktioner signerade Dada Life, Nicky Romero, Tommy Trash, Sidney Samson, Nause och Swedish House Mafia, där distade pianomelodier och brutalt tunga basbeats står som gemensam nämnare.

Huruvida det är bra eller inte går att diskutera. Det kommer helt an på om man tar till sig electrohousens explosivitet eller helt enkelt bara tycker att det blir för mycket. Personligen hade jag önskat fler rappa byten mellan de låtar som inte är deras egna. Att några av de remixer som det dras ut på i sju-åtta minuter hade kortats ner, om inte annat så för dynamikens skull.

Större delen av tiden samsas Scheja och Fitzpatrick bakom skivspelarna. Assisterar varandra i övergångarna, fördjupar sig i detaljer kring ljudnivåer och effekter. Bygger upp inför det nästa låtklimax som tillsammans med strobbarna och de hårt blinkande vita ljusen ska överträffa allt och få oss att gå i taket ännu en gång.

Men samtidigt finns det två roller, två funktioner som har utmejslats dem emellan för att tillgodose de behov som finns en kväll som den här. Musiken, och publiken. Ikväll är det Fitzpatrick som koncentrerar sig på den sistnämnda. Hon formerar hjärtan i luften med händerna, poserar framför mobilkameror vid scenkanten och klättrar iförd barnförbjudet höga platåsneakers upp på dj-båset för en danssejour längst ute vid kanten.

I de egna låtarna, där framför allt ”Bullets” och ”Jane Doe” står ut, händer något annat. Då lämnar de dj-båset för att båda gå fram mot scenen och sida vid sida, med armarna sträckta högt upp i luften, sjunga med i texterna. I de stunderna är de inte dj:s som framför ett set längre. De är artister som håller konsert.

Mötet är nytt, det är spännande, och jag blir förvånad om vi inte får uppleva det många gånger igen framöver.

Publicerat i Sydsvenskan 2012-02-04.

Avslutet märks tydligt på skivan, framför allt i Polacheks osminkade textskildringar av känslolivet efter en ofrivillig separation. Men det märks också av i form av den nytändning som skett musikaliskt, inte omöjligt tack vare en bättre dynamik mellan henne och Patrick Wimberly.

Samtidigt som melodierna har blivit lekfullare, och arrangemangen djärvare, har bandet i gränslandet mellan new wave, åttiotalssynth och modern disco funnit en källa till alldeles underbar popmusik.

Betyg: 4/5
Bästa spår: Amanaemonesia

Publicerat i Sydsvenskan 2012-01-25.