Platsen längst fram i ledet har dock sedan länge tillhört Melbourne-trion Cut Copy. Deras debut ”Bright Like Neon Love” kom 2004 och följdes av ypperliga ”In Ghost Colours” fyra år senare. Känslan som förmedlas i albumnamnen ligger inte långt ifrån soundet i deras discoglänsande electropop, som gärna står med en fot i indiepopen och den andra i dansmusiken; deras låtar sprakar ofta såväl i neonlysande kärlekspirrighet som i färger mer mystiska och nedtonade. När Cut Copy släpper sin tredje fullängdare är de fortfarande samma Cut Copy. Men ju mer man lyssnar upptäcker man att kryddningen är rätt så rejält förändrad.

Medan ”In Ghost Colours” var enhetligt inriktad på starka popslingor (”Hearts On Fire”, ”Out There On The Ice”, ”Lights & Music”) spretar ”Zonoscope” betydligt mer i sin låtorientering. Första singeln ”Take Me Over” beskrevs av bandet redan vid släppet som ett av skivans ”mer poppiga ögonblick”, och snart inser man att det i princip bara att inledningsspåret ”Need You Know” som gör den sällskap i den beskrivningen. Jämte popögonblicken får istället postpunken mer plats. I den taktfasta ”Pharaohs & Pyramids” fungerar kombinationen av mollackord och ljusa electronicaslingor bra (speciellt har den ett stick som är helt förtjusande), men i många låtar krockar stilarna helt. Lyssna gärna på ”Blink And You’ll Miss A Revolution” och hjälp mig förstå varför i hela världen Dan Whitford har börjat sjunga som Harry McVeigh i White Lies?

Det är i ”Take Me Over”, i den meditativa ”Where I’m Going” och i det episka, femton minuter långa sista spåret ”Sun God” som jag hittar mina höjdpunkter. Men i framtiden lär jag antagligen minnas dem bättre som enskilda spår i en bra spellista, än som delar av albumet ”Zonoscope”.

Betyg: 3. Bästa spår: “Sun God”.

– – –

Läs texten på Sydsvenskan.se här.

The Hives är ett av de namn som gärna slinker genom när man talar om svensk musik som tagit sig utanför landsgränserna. Oförtjänt länge har de fått ligga kvar och skräpa i associationsminnet. Bandet som tog den svenska nollnolltalsrocken över Atlanten. Absolut. Men i takt med att minnena kring deras albumsvit bleknar, blir istället snacket kring bandets inblandning den där smutsiga pengahärvan signerad välkänd Malmö-studio allt skarpare. Samtalsämnesmässigt? Inte lika ball.

Så här tio-elva år efter att The Hives faktiskt var bra är det tveksamt om de kommer att nästla den kollektiva nyfikenheten med ett nytt album. Huruvida det beror på att de tillhör en tid som vi gått vidare från, en musikstil som behöver vila ytterligare ett par år innan den kan bli kul igen, eller om vi helt enkelt bara känner oss klara med hela konceptet The Hives, är svårt att säga. Men kontrasten till vad som faktiskt är spännande blev tydlig när man såg vad som utöver Howlin’ Pelle fick utrymme på galan i Lisebergshallen i lördags.

Oväntat men enormt välförtjänt tillägnades Malmöbandet This Is Head priset för årets pop. En stund senare framförde Lykke Li senaste låten ”I Follow Rivers” från det hårt bevakade andra album som väntas från henne i mars. New York Post-hajpade Tove Styrke blev årets nykomling. Och i slutminuterna knöt Robyn säcken om förra året med tre spår från ”Body Talk”-trilogin.

Efter några år av dvala känns det som att 2010 blev året då svensk popmusik tog ett nytt andetag och stack utomlands. Lykke Li och Robyn representerade Sverige på annan ort och från ingenstans plockade bloggosfären upp Göteborgsduon jj och kom att nyförälska sig i den balaeriska drömpop som så gärna härstammar från västkusten. Och då har vi inte ens nämnt Adrian Lux och Swedish House Mafia.

2011 lär bli ett uppföljarår värt namnet. Själv kommer jag att lägga mitt fokus för svensk musik på Museum Of Bellas Artes, Kendal Johansson och Korallreven. Nya album från Radio Dept. och Jonathan Johansson också, förhoppningsvis. Vad gäller The Hives kommer de att få att jobba på bra för att ta sig ur periferin.

– – –

Läs texten på Sydsvenskan.se här.

Ämnesvalet ligger inte speciellt långt ifrån bandmedlemmarnas egen story. Efter college bestämde sig Alaina Moore och Patrick Riley nämligen för att sälja av sina prylar, köpa en segelbåt och ge sig ut på en lång tur längs den amerikanska östkusten. När man nu hör fullängdaren inser man vilken insprationsresa trippen måste ha varit; såväl låttexter som titlar nästan bågnar av havsreferenser.

I soundet håller de sig ofta nära den strandromantiserande, girl group-inspirerade surfpop som indievärlden blev så betagen av under förra året. Gärna för mig. Men bäst blir det ändå när de glömmer stranden och istället kastar ankar långt utanför kusten. I låtar som ”Waterbirds”, ”Bimini Bay” och ”Pigeon”, till ljudet av det kluckande vattnet mot båten, trivs melankolin oerhört bra jämte lättsamheten.

Betyg: 3. Bästa spår: “Waterbirds”.

– – –

Läs texten på Sydsvenskan.se här.

25. Wavves, King Of The Beach

24. Dum Dum Girls, I Will Be

23. Tamaryn, The Waves

22. Small Black, New Chain

21. Avey Tare, Down There

20. Familjen, Mänskligheten

19. Best Coast, Crazy For You

18. The Black Keys, Brothers

17. Toro Y Moi, Causers Of This

16. LCD Soundsystem, This Is Happening

15. Jamie Lidell, Compass

14. The Radio Dept., Clinging To A Scheme

13. Joanna Newsom, Have On On Me

12. Wild Nothing, Gemini

11. Drake, Thank Me Later

10. Laura Marling, I Speak Because I Can

Hampshire-födda Laura Marling firade sin tjugonde (tjugonde!) födelsedag i februari med att ett par dagar senare släppa sitt andra album. Men bortser man från den åldersvetskapen är I Speak Because I Can ett allt annat än ungdomligt album. Stämningen präglas hellre av insikt och livserfarenhet, och liksom på debuten Alas I Cannot Swim förenar hon med en air av svärta och allvarsamhet sitt genomtänka låtskriveri med det stora berättandet. Influenserna från countryn och bluesen blir som en frisk bris av nyfiken kreativitet över den i övrigt folkigt minimalistiska grunden, och passar hennes tillbakahållet velande röst helt utmärkt.

9. Glasser, Ring

Med rösten som främsta instrument gör Cameron Mesirow, under enmansorkestern Glasser, förförande exkursioner in i en magisk trollskog där hennes stråkbetingade electronica trampar upp stigarna tillsammans med rytmer av klingande glasflaskor, basdränkta syntar och lekfulla flöjter. Hon hittar sin plats mellan experimentaliteten och minimalismen, mellan Bat For Lashes och Fever Ray, och låter associationerna söka sig mot all världens musiktraditioner utan att för den delen tappa moderniteten. Att allt det här hade sin början i musikprogrammet Garageband tyder på en enorm idévärld, men visar också på den elektroniska musikens möjligheter att gå runt sig själv och i känslan finna något väldigt organiskt.

8. Blonde Redhead, Penny Sparkle

Inte långt från Glasser finner man Blonde Redhead, den italiensk-japanska New York-trion som i september släppte sitt åttonde album, det tredje på indiebolaget 4AD. På Penny Sparkle följer de sina egna fotspår efter förra albumet 23 och tar ännu några steg nämre electronican. Tillsammans med svenska duon Van Rivers & The Subliminal Kid och brittiska Alan Moulder bakom produktionen har de funnit den perfekta mittpunkten mellan modern elektronisk pop och åttiotalssensuell post-punk, som i sällskap av Kazu Makinos expressivt spröda röst målar upp karaktärsfulla landskap i blekta färger.

7. El Guincho, Pop Negro

Det tog Pablo Díaz-Reixa två album och en ep att hitta helt rätt med sin spanskspråkiga tropicáliapop. Man visste det redan när första singeln “Bombay” bländade som en solkatt i slutet på juli, och man vet det än tydligare nu, tre månader efter albumsläppet, när kylan håller jängrepp och sommaren aldrig känts längre bort. Vid lyssningen av Pop Negro drar sig mina paralleller åt sextiotalets Gran Canaria – Díaz-Reixas födelseplats, nu håller han givetvis till i Barcelona – där cocktailbarerna serverar drinkar i vackra färgkombinationer, det azurblå havsvattnet glittrar i solnedgången och värmen i luften dröjer sig kvar långt in i natten.

6. Warpaint, The Fool

Att jag skulle bli så förälskad i fyra artrocktjejer från Los Angeles var inget jag visste vid förra årsskiftet. Deras mörka debutalbum The Fool är ett obestridligt exempel på hur det enkla väldigt ofta också är det allra vackraste. Med naiv oresonlighet hittar de sin musikaliska väg alltmedan de tar sig fram längs den, inte helt olikt Zola Jesus eller vår vän Mesirow på plats 9, och med sina mollackord skär de rätt in i den del av hjärtat som, utan att man ber om det, ständigt söker sorg. Men i all svärta finner sig också vackra melodier, under välkomponerad stämsång och jämte välfunna gitarrslingor.

5. Carbou, Swim

Med all rätt har Dan Snaith toppat många årsbästalistor i år. Hans Swim är utan tvekan hans bästa verk hittills, såväl under nuvarande artistnamnet Caribou som i forna projektet Manitoba. När Popponny pratade med honom tidigare i år berättade han om idén med albumet: att göra dansmusik med fluiditet, där de olika delarna i musiken sköljde runt, runt, ovan och under varandra. Han han sällan svårt att bevisa sig. I sjunde spåret “Hannibal” låter han ljudbilden byggas upp efterhand, och ett ensamt distat beat få sällskap av först en bastakt, sedan ett torrt congasbeat, efter det cellostråkar, därnäst claves och cymbaler – och så vidare. Inte förrän efter fyra och en halv minut kommer sången in.

4. Robyn, Body Talk

Yes! Hur stolt är man inte över det faktum att årets bästa electropopskiva kommer från Sverige? För räknar man bort Robyns ganska ljumma marknadsföringsfinal med del 3 i Body Talk-sviten har en hel underbar mängd bra låtar kommit från Konichiwa Records i år. Starkast är spåren som inte tidigare presenterats i akustisk version, vilka i sina steg 2-versioner har påmint alltför mycket om den storslagna balladsångerska Robyn kan vara när hon sätter den sidan till. Men främst är det i mötet mellan det industriellt hårda i musiken och det känslosamt mjuka i texterna som Robyn lyckas hitta alla mina knappar. Med lika mycket lycka som förtvivlan trycker hon ner dem så hårt att det nästan gör ont.

3. Kanye West, My Beautiful Dark Twisted Fantasy

Vad finns att säga om MBDTF som inte redan är sagt? Ingenting, antagligen. Och jag kommer inte heller att säga det bättre än någon av mina kollegor här på bloggen, för den delen. Men det Kanye har gjort i år för känslan tillbaka till den där kvällen på avslutningsbalen i nionde klass när jag dansade sista dansen till “Through The Wire”. Det är en Kanye som slutit cirkeln, som hittat tillbaka, hittat hem eller himlen eller helvetet eller någon plats där mittemellan som ingen annan av oss skulle kunna tro ens fanns. Som har börjat lita på sin sångröst. Som baserat sina texter i förståelsen att ärlighet är nyckeln till lyssnarens hjärta. Och därtill, funnit det perfekta just i insikten att det perfekta är möjligt endast om man också omfamnar sina brister.

2. Arcade Fire, The Suburbs

Det tredje albumet från indiefabriken i Quebec är något så härligt dubbelt som en arenarocksarrangerad dagsboksbekännelse. Det finns så mycket att hämta i The Suburbs. Det finns texternas berättelser, som med uppriktighet och insikt behandlar ungdom och uppväxt, rakt och direkt uppblandat med åldrande och förändring, ilska och ånger. Det finns också musiken. De sexton spåren riskerar aldrig att ta ut varandra eller för den delen agera transportsträckor kontra singelhits, utan snarare blir den där timmen med The Suburbs som en resa, eller som ett liv, med naturliga höjdskillnader och omvärldsscenarion. Ständigt får jag känslan, av det måste vara just den här låten som de lagt ner allra störst del av sin själ i. Gång på gång får de mig att tänka om.

1. Beach House, Teen Dream

På något sätt kändes tredje Beach House-albumet Teen Dream som årsbästamaterial redan när det kom i slutet på januari. Under samma år såg jag Victoria Legrand och Alex Scally både i en halvfull lokal på Loppens lilla scen i Christiania och i ett smockfullt Pavilion-tält på Roskilde några månader därefter. “Walk In The Park” var lika underbar båda gångerna. Lyssna på skivan igen, nu snart ett år senare, och känn samma värmesökande vinterkänslor krypa in och få husrum i det fridfullt meditativa tempo som Baltimore-duons lätt psykadeliska drömpop flanerar fram i. Teen Dream är en dagsutflykt i känslor som dröjer sig kvar.

– – –

Läs texten på Popponny här.

På onsdagskvällen på Debaser känns det nämligen som att något avgörande saknas. Delar av det går att sätta fingret på.

Uppställningen med två gitarrer (varav en agerar bas) och trummor borde i regel fungera bra, men i jämförelse med den soldränkt fylliga ljudbilden på albumet är det svårt att inte tycka att det känns platt.

Vad hade det inte gjort med en extra gitarr på scen som kunde ta några av de fina solopartier som ändå finns på skivan, eller för den delen en körmick hos antingen basspelande gitarristen Bobb Bruno eller trummisen Ali Koehler för att hjälpa Beth Cosentino i delar av sången? För varje ”oh oh oh” som hon tappert klämmer in mellan verser och refränger saknar jag alltmer albumets ekande lallanden och doakörer.

Självklart handlar det om preferenser. Men jag har svårt att helt uppskatta Best Coast när de inte ger melodier och detaljer tillräckligt mycket utrymme för att lyfta låtarna till något mer än snabba treackordslåtar svåra att särskilja från varandra.

Till extranumren meddelar Cosentino att de ska köra ytterligare några varma ”Californian jams” för oss. På något sätt konkretiserar den beskrivningen precis det man saknat hela kvällen.

– – –

Läs texten på Sydsvenskan.se här.

Tove Styrke blev trea förra året. Att det har dröjt nästan ett år för henne att få ut sitt debutalbum är ett tecken på bra genomarbete. Men när hon på onsdagskvällen tar skivan till Debaser för livepresentation märker man att det fortfarande finns en del kvar att jobba med.

Framför allt är det svårt att avgöra om hennes framträdande är en konsert överhuvudtaget. Under en ynka halvtimme kläms elva av albumets tolv låtar in i repertoaren, vilket inte ger tillfälle för varken pauser mellan låtarna eller mer konversation än ett ”tack så mycket” precis innan hon går av scenen (utan att komma tillbaka för extranummer).

Stämningen blir den av ett promotiongig där Styrke sjunger karaoke till sina egna låtar. Och när kvällens klubb snabbt tar vid efter lite omkopplingar på scenen finner man sig gapandes undra om spelningen egentligen ägde rum överhuvudtaget.

Rent musikmässigt har Tove Styrke absolut överlevt Idol. Det kan rent av vara så att hennes album är det bästa som kommit från någon av de forna deltagarna hittills. På scen fungerar samarbetet med Hässleholmsproducenten Stefan Thor bra, och tillsammans är de inte helt olika Familjens två scenpersonligheter Johan T Karlsson och Andreas Tilliander.

Men jämfört både med publikmästarna Familjen och Styrkes egna välpolerade poppärlor står det klart under kvällen att såväl hon själv som liveshowen än är diamanter i starkt behov av slipning.

– – –

Läs texten på Sydsvenskan.se här.

Men om charmen på ”Rockferry” var moderna låtkontruktioner som i kombination med sångerskans retroröst antog en känsla av en annan tid, så är det just det som man skippat på ”Endlessly”. Istället går man direkt på konfekten och presenterar tydligt sextiotalsinfluerade spår där upptempohits varvas med stråkarrangerade ballader.

I grunden är det inte dåliga låtar. Men när det moderna helt går förlorat blir känslan istället den av nyskrivna covers till en artist som borde ägna mer tid åt att hitta sin plats i samtiden.

Betyg: 3. Bästa spår: “Well, Well, Well”

– – –

Läs texten på Sydsvenskan.se här.

Du har sagt vid några tillfällen att det nya albumet är mer nutidsbaserat och mindre nostalgiskt, även något mörkare, än det förra. Samtidigt är du är där och nosar en hel del ändå. Är du en obotlig nostalgiker?

Om man jämför de två så tycker jag att den nya skivan är lite mer nutidsbaserad än den första — men ja, jag är nog det. Det är inte så att jag går runt och säger till folk att jag har lämnat nostalgin bakom mig. Det är ett bra uttrycksmedel, en bra gnista. Det och kärlek. Någonting kan ju aldrig vara helt nutidsbaserat heller. Jag kan ju göra ett försök någon gång? Eller så var det här mitt försök. Jag är nog mer en i grunden nostalgisk person, som just nu råkar befinna sig i nutiden.

Vad kan du berätta om det rent musikaliska? Har du arbetat på samma sätt som förra gången?

Till en viss del kan man säga det. Jag har gjort skivan tillsammans med min producent Henrik von Euler, precis som förra gången. Vi skrev låtarna ganska mycket i ett svep, och sedan satte vi oss ner låt för låt och gjorde grunderna. Förra plattan var mer en samling av beats som Henrik hade gjort och demos som jag hade gjort, så det var en spretigare samling låtar att sätta ihop. Det här albumet är mer skrivet i ett stycke, och även inspelat ganska fort. Det är ett bra upplägg, han gör beats och så lägger vi på saker, gitarr och keyboards och sådär. På så sätt utvecklas låtarna efterhand.

I och med att låtarna blev gjorda sådär, i ett svep, blir det då också att du ser albumet som en lång berättelse?

Hela grejen med att göra album tyder ju på att man ser musiken som en enda lång låt, eller som ett kapitel i en bok. Man ser skivan framför sig och man vet vad den ska berätta. Låtarna kan handla om olika saker, men grundidén ska vara densamma. Med poplåtar har man ju den möjligheten både i texten och i musiken, så texterna kan spreta åt olika håll även om musiken har en röd tråd. Albumformatet gör det spännande att skriva låtar. Jag försöker inte göra låtar som bara ska fungera som singlar, och det har kommit fram mycket på den här skivan. Om vi har stått och vägt mellan en låt som hade kunnat bli en bra singel och en låt som hade passat in bra på albumet så har vi valt den senare.

Vad ser du för grundberättelse då?

En ganska mörk historia, tror jag, om det eviga tvivlet på vad man gör och varför man gör det. “Ska jag hålla på med det här egentligen?”, och så vidare. Det har väl slagit mig att jag inte är särskilt ung längre, och det är nog den ålderskampen jag har varit tvungen att ta mig igenom. Men då är jag ändå glad att jag har haft den nu, så att jag har den bakom mig. Nu känner bara för att skriva sprudlande sånger igen. Man går genom perioder. Och man ska göra det som ligger framför en. Ta itu med det, inte försöka göra något annat för att folk förväntar sig det. Då blir det bäst.

Din musikbakgrund är lång och brokig. Berätta!

Jag hade en brorsa som var åtta år äldre som var väldigt inne i punkgrejen. Imperiets första, Ebba Gröns plattor och KSMB, det var sånt jag växte upp med. Även Bowie var en stor förebild hos honom. Hans musiksmak har levt kvar mycket hos mig. Jag startade mitt första band när jag var fjorton, ett punkband där jag sjöng på svenska. Det var ganska likt Parken när jag tänker efter. Sedan hade jag ett symfonirockband i tonåren, gjorde symfoniarr och sjöng på engelska och ville vara Bowie rakt ut. Ziggy Stardust-grejen. Sedan blev det Moder Jords Massiva i slutet på nittiotalet. Då var det först bara improvisation utan riktiga texter, man bara grep fraser ur luften. Sedan blev det mer låtar när vi gjorde skivor. Det närmade sig också Parken mot slutet, i sin kombination av texter och beats. Sedan tror jag att själva låtsnickrandet i Parken kommer mer från det vi gjorde med The Chrysler, som mer var ett riktigt popband. Rent konkret kan man säga att min musik har utvecklats från något väldigt komplext till något väldigt enkelt.

Men det har alltid varit givet att Parken ska vara på svenska?

Ja, det har det. Jag gillar blandningen av det elektroniskt klubbiga i musiken och den svenska vistraditionen i texterna. Det är en omöjlig förening, egentligen.

Kan du se att din musik förändras när den går från inspelat original till liveversion?

Så länge jag har skrivit musik har det alltid varit med publiken i åtanke. Slutmålet är att det ska framföras på scen. Det är ingen idé att spela in något som man inte känner kan funka på scen.

Och vad händer med dig?

I de allra flesta fall med Parken, och i bästa fall med allt annat också, så blir det att man går upp helt i låtarna och upphör att fundera över hur man ter sig ut. Man blir ett med publiken. Det är en magisk känsla, en kick man aldrig kan komma ifrån. Ett beroende. Om alla i lokalen lyckas glömma sig själva och bara går upp i musiken så är det det bästa som finns. Och det är också det som folk ska förvänta sig av en konsert, tycker jag. I alla fall med Parken.

– – –

Läs texten på Popponny här.

”The Monster Ball Tour” går efter ett utsatt schema. Under den svarta ridån, som vevats ner efter det att förbandet Semi Precious Weapons gått av, döljer sig en vit duk. Till tung tech-house visas Gaga-projektioner i stora bilder, och i takt med att det sprakande knallila motljuset blir allt starkare visar sig en miniatyr i den art deco-inspirerade trappan på scenen. Där står hon. Glittrande och kantigt klädd, lika petite som monstruös. Lady Gaga, 2010 års version. Den går inte av för hackor.

I fem akter ger hon oss alla olika scenerier vi kan tänka oss. I mjukplastklänning och nunnehätta till ”Love Game”, helt svartklädd i lack till ”Boys Boys Boys”, i svart läderbikini med nitar till ”Telephone” och nedstänkt i blod till ”Monster” – ”Just Dance” på elpiano under en pistagegrön motorhuv. Hon färdas upp och ner i scenens alla lager, tar del av en koreografi med dansarna lika fort som hon lämnar dem för en soloshow. Ettrigt och intensivt skådespelar hon föreställningen framåt med ett kontrollerat, nästan provokativt lugn. Penisryktena som ständigt florerar kring henne nämner hon humoristiskt i ett enda knivskarpt yttrande: ”so I guess you’ve heard I’ve got quite a tremendous dick?”.

Men också en annan sida visar sig; den som man kan anta är mer Stefani än Gaga. I mellansnacken går hon ner på ett personligare plan, talar om blyghet och om hopp, om att lita på den man är. ”We’re all superstars” kan taget ur sitt stämningsfulla sammanhang låta som ett billigt mantra fyllt av lättplockade poäng. Men i ögonblicket är det precis det som tar oss riktigt nära henne, förbi köttklänningarna och solglasögonen, undan det tjocka mediefiltret och all storslaget förpackad produktion. Och när hon, vid en brinnande flygel, framför balladen ”Speechless” krossar hon alla myter om bristande musikalitet; hennes röst bevisar sig gång på gång, konserten igenom.

Likheten är tydligare nu, när man ser henne live, än någonsin förr. Stefani Germanotta är vår tids Madonna. På Malmö Arena visar hon det med lika mycket begåvning och intelligens som charm, humor och attityd.

– – –

Läs texten på Sydsvenskan.se här.

Williams dispyt med oss börjar ganska direkt. Lokalen är knappt halvfull – det är ingen tvekan om att Teenage Fanclub har vunnit kvällens match om Malmöpubliken – och ju mer han raljerar över hur stiffa vi är, desto mer går publikens avspända sinnestämning över i en allt större osäkerhet. Som en hormonell tonåring som inte fått sitt mellanmål är han lika dryg som direkt oförskämd, och tillsammans med trummisen Billy Hayes och basisten Stephen Pope varvar han publikdistanserande sarkasmer med suckar över hur ofattbart uttråkad han är.

De borde spela mer och snacka mindre. Stämma instrumenten fortare och ge färre tillfällen för sig själva att öppna munnen. För till en början är musiken verkligen inte dålig, och låtar som ”King Of The Beach” och ”Green Eyes” – båda från senaste albumet – görs i riktigt bra versioner och kläs väl av den punkigare kostym de ges för kvällen. Men när man märker att de medvetet slutar bry sig om att spela ordentligt, och öppet berättar hur de precis hoppat över en tredjedel av setlisten för att fortare komma till slutet, så klampar den dåliga attityden in farligt mycket på musikens territorium.

Att rockstjärnor ska få vara rockstjärnor är självklart. Och någonstans minner Wavves taskiga maner också om en annan tid, om aggression och motstånd och nedknarkad idioti där man alltid gjorde rätt så länge man gjorde tvärtom. Men när ironi, sarkasm och lojhet adderas till bråkstakandet, och riktas mot dem som faktiskt gillar en, följer en bitter eftersmak.

Som näst sista låt gör han förra albumets ”So Bored”. Jo, vi har fattat det nu.

– – –

Läs texten på Sydsvenskan.se här.