Popponny: Intervju med Parken
Från att ha varit en del både av electronicakollektivet Moder Jords Massiva och popbandet The Chrysler blev Pelle Lindroth Parken med hela landet när han i september 2008 släppte den bubblande solodebuten Länge leve Parken. Tidigt i höstas kom den mer melankoliska uppföljaren “Framtiden var här”, som Pelle på fredag tar med sig till Babel i Malmö för den näst sista konserten innan jul. Vi ringde upp honom för att prata om nostalgin och nutiden, om arbetet med Henrik von Euler och om albumformatet som nyckeln till en bra berättelse.
Du har sagt vid några tillfällen att det nya albumet är mer nutidsbaserat och mindre nostalgiskt, även något mörkare, än det förra. Samtidigt är du är där och nosar en hel del ändå. Är du en obotlig nostalgiker?
Om man jämför de två så tycker jag att den nya skivan är lite mer nutidsbaserad än den första — men ja, jag är nog det. Det är inte så att jag går runt och säger till folk att jag har lämnat nostalgin bakom mig. Det är ett bra uttrycksmedel, en bra gnista. Det och kärlek. Någonting kan ju aldrig vara helt nutidsbaserat heller. Jag kan ju göra ett försök någon gång? Eller så var det här mitt försök. Jag är nog mer en i grunden nostalgisk person, som just nu råkar befinna sig i nutiden.
Popponny: Intervju med Yelle
Yelle är tillbaka. Hur känns det? Lika många som har efterlängtat den franska popsensationens återkomst ryser vid tanken på att mentalt återvända till de franska electroåren kring 2005, 2006, 2007. Ni vet — den färgstarka klubbscenen, American Apparel-trikåerna, Justice-låtarna och skivbolagen som försökte förstå begreppet “cool” så desperat att de helt tappade känslan för vad det var. Klarar scenen av en nytändning? Vi ville ändå tro det. Och efter att ha hört ”La Musique”, Yelles första riktiga singel på tre år, blev vi ännu mer nyfikna.
Det är snart fem år sedan Yelle la upp låten “Short Dick Cuizi”, som senare fick namnet “Je Veux Te Voir”, på sin MySpace. Sångerskan och låtskrivaren Julie Budot hade träffat producenten GrandMarnier några år tidigare, men det var först 2004-2005 som de började arbeta ihop.
– Vi började med att bara sätta sångtexter på beats, testa oss fram. Vi hade funderat ett tag över om vi skulle göra något ihop och vad det skulle vara i så fall. Någonstans såg vi oss verkligen ha ett band, göra spelningar och så. Så vi började skriva låtar, och en av de första var “Je Veux Te Voir”. Vi lade upp den på MySpace; det var ju det nya musikmediet då, och det var enkelt att sprida låten vidare till våra vänner, vidare till deras vänner, berättar Julie på telefon från Paris.
Popponny: Intervju med Caribou
Daniel Snaith är exil-kanadensaren som under de senaste åren gått under namnet Caribou, vilken helt ärligt är en slags ren. Hans eklektiska ljudunderverk kvalificerar sig varken som pop, indie eller dansmusik, men hamnar någonstans där emellan. Till senaste albumet Swim bestämde sig han sig att för första gången utgå från en konkret musikalisk idé, trots sin rädsla att resultatet skulle kännas påtvingat.
För Popponnys Kajsa Lindström berättar han inför sin torsdagsspelning på Stay Out West i Göteborg om sin idé för Swim, om klubben Plastic People i London, om sin relation till landsbygden och om att göra musik som inte nödvändigtvis behöver reflektera någonting.
Popponny: Intervju med Noah and the Whale
“Man kan säga att det har märkts att vi turnerat ett helt år med ett göra slut-album.”
Snart ett år efter releasen av andra albumet The First Days Of Spring har London-kvintetten Noah and the Whale med sin finstämda mix av folk, indie, country, blues och stråkpop blivit ett välrenommerat namn i såväl europeiska som amerikanska musikkretsar. Och när de under tisdagskvällen besöker Malmö är det också en efterlängtande publik som möter dem. Popponny satte gruppens violinist Tom Hobden ner i en soffa bredvid en av Babels yuccapalmer för att prata lantlighet, musikarv, nationalitet och break-ups.