Popponny: Årets 25 bästa album
2010 blev året då DN gav sin första nolla i betyg och Pitchfork gav sin första 10.0 på åtta år. Men utöver Black Eyed Peas fantastiskt dåliga The Beginning och all annan kommersiell skit som släpps så har tjugotio varit det bästa musikåret på mycket länge. Det har varit året då ingenting varit för mycket, för spretigt, för genreöverskridande eller för idérikt. Omedvetet har världen tio år senare försökt toppa milleniumskiftet i storslagenhet. Men 2010 har också varit året när artisterna blev marknadsförare på riktigt. Kanye har bevisat det, Robyn har bevisat det. Och just det, på vägen lyckades de helt omskapa bilden av sig själva också. Jisses, 2010, du var fucking ace. Tack för allt.
Sydsvenskan: “Stand-up i popnörderi”
HT10 har börjat och likaså är Martin Theander och Bo Reimers offentliga föreläsningar i Popskolan tillbaka efter en tids uppehåll, nu som en del av den nyinstiftade kursen ”Musiken i det digitala medielandskapet” på Malmö Högskola.
När musikjournalisten Fredrik Strage gör terminens första gästföreläsning på Orkanen under tisdagskvällen är det stort fokus på anekdoterna. Han pratar musikkritik, idoldyrkan, intervjuer och film, och får även in sin mellanstadiefascination för kaninhoppning och rollspelet Drakar & Demoner på ett hörn.
Bortsett från att vi befinner oss i en skolsal, och att landets ståuppkår inte ens är en fjärdedel så nördigt musikkunniga som Strage, är stämningen inte helt olik den på en stand-up. I den aspekten är det fantastiskt.
Nollnolltalet: Plats 19
Kings of Convenience – “I’d Rather Dance With You” (2004)
Det dröjer tre år mellan Kings Of Convenience debut Quiet Is The New Loud och uppföljaren Riot On An Empty Street. Frontfiguren Erlend Øye har flytt regniga Bergen till ett möjligheternas Berlin med soloprojekt och uppstart av nya bandet The Whitest Boy Alive.
Jag själv är nyss fyllda 16 och fattar inte vem som är vem av Kings Of Convenience och Queens Of The Stone Age. Samtidigt får Björks tidiga grejer en revival bland senåttiotalisterna, Mew släpper Frengers, bob hund firar 10 år och en av dem i Kaizers Orchestra spelar pumporgel med gasmask. Norden känns skitcoolt.
Nollnolltalet: Plats 54
Phoenix – “Too Young” (2000)
När jag i våras träffade Phoenix kom vi att prata om fransk populärmusikkultur – eller snarare, bristen på den. Även idag, nästan ett decennium efter debuten med “United”, är Phoenix fortfarande det enda popbandet som gjort sig ett namn utanför Frankrike, eller för all del bara utanför Paris. Jämför man med ”grannlandet” Storbritannien känns skillnaden astronomisk.
När man väl tänker på det är det samtidigt självklart. Det brittiska, arbetarklassförankrade industrisamhället med sin djärva och otyglade popkultur kontra den franska, akademiska idétraditionen vars musikliv avstannade någonstans vid chansonerna och Edith Piaf. Och där höll det sig. Beatles gjorde bejublade spelningar i Paris, men det blev aldrig mer än beundran på avstånd. En touch av det förbjudna.