Det lilla i det stora

Roskildefestivalen nysatsar i det lilla formatet. Den nya scenen Gloria är festivalens minsta. När Roskildefestivalen för fyrtionde året i ordningen drar igång är mycket precis som det alltid är. Köerna till ölstånden ringlar sig långa i det uppslitna gräset och

2010 års 25 bästa album

2010 blev året då DN gav sin första nolla i betyg och Pitchfork gav sin första 10.0 på åtta år. Men utöver Black Eyed Peas fantastiskt dåliga The Beginning och all annan kommersiell skit som släpps så har tjugotio varit det bästa musikåret på mycket länge. Det har varit året då ingenting varit för mycket, för spretigt, för genreöverskridande eller för idérikt. Omedvetet har världen tio år senare försökt toppa milleniumskiftet i storslagenhet.

Sydsvenskan: “Stand-up i popnörderi”

När musikjournalisten Fredrik Strage gör terminens första gästföreläsning på Orkanen under tisdagskvällen är det stort fokus på anekdoterna. Han pratar musikkritik, idoldyrkan, intervjuer och film, och får även in sin mellanstadiefascination för kaninhoppning och rollspelet Drakar & Demoner på ett hörn.

Nollnolltalet: Plats 19

Det dröjer tre år mellan Kings Of Convenience debut “Quiet Is The New Loud” och uppföljaren “Riot On An Empty Street”. Frontfiguren Erlend Øye har flytt regniga Bergen till ett möjligheternas Berlin med soloprojekt och uppstart av nya bandet The Whitest Boy Alive.

Nollnolltalet: Plats 54

När jag i våras träffade Phoenix kom vi att prata om fransk populärmusikkultur – eller snarare, bristen på den. Även idag, nästan ett decennium efter debuten med United, är Phoenix fortfarande det enda popbandet som gjort sig ett namn utanför Frankrike, eller för all del bara utanför Paris.