Sydsvenskan: Robyn — Body Talk Pt. 1
”Having troubles telling how I feel, but I can dance, dance and dance.” I låten från debutalbumet ”Youth Novels” berättar Lykke Li nästan viskande om sitt dansande. Hur hon genom sin kropps rörelser till musiken vågar ge utlopp för saker som hon genom talet inte lyckas förtälja. Hur dansandet kan upprätta en direkt kontakt med sinnet, och på så sätt fungera som ett utlopp för de ärligaste och mest obearbetade av känslor.
På Body Talk Pt. 1, det första av Robyns tre planerade album i år, har dansakten en liknande roll. I den storslaget sorgsna ”Dancing On My Own” finner hon sig själv på klubbgolvet; dansandet blir i all desperation ett sätt att hantera ensamheten efter ett break-up. Men det förekommer också en frivillig ensamhet. I låtar som ”Dancehall Queen” (Diplo-samarbetet vi lärde känna som ”No Hassle”) och tunga Röyksopp-låten ”None Of Dem” blir solodansen ett sätt att uppvisa självsäkerhet och pondus. Det är en snygg symbolik.
Sydsvenskan: The Black Keys — Brothers
När Black Keys debuterade för ett halvdussin album sedan gick de direkt in i det genrefack som The White Stripes nyss hade upprättat. Banduppställningen var densamma, det månginfluerade garagesoundet drar åt liknande håll.
När grupperna återvänder i år är ordningen omvänd. Medan Jack och Meg släpper en livesamling, ger Dan Auerbach och Patrick Carney ifrån sig något av det bästa de gjort hittills. ”Brothers” är stämningsmässigt några nivåer coolare än deras tidigare album. Det närmare utforskandet av bluesuttrycket passar vokalisten Auerbach utmärkt och i musiken delas spelrummet lika mellan smärtsamma klagovisor och bråkigt bastunga gitarrytmer.