Sydsvenskan: Cut Copy — Zonoscope
Under de senaste åren har den australiska elektroniska musikscenen blomstrat. Efter att ha släppt ep:s sedan 2007 gav electrohouseduon Bag Raiders från Sydney under 2010 ifrån sig sin första fullängdare, innehållande bland annat den humoristiskt oemotståndliga ”Snake Charmer”. Under det gångna året utvecklades också indie-/electronicaparet Flight Facilities, från samma stad, från remixduo till låtproducenter med premiärsingeln ”Crave You”. Däremellan har italoinspirerade remixer signerade konstellationer som Sneaky Sound System, Miami Horror, Midnight Juggernauts och Pnau avlöst varandra.
Platsen längst fram i ledet har dock sedan länge tillhört Melbourne-trion Cut Copy. Deras debut ”Bright Like Neon Love” kom 2004 och följdes av ypperliga ”In Ghost Colours” fyra år senare. Känslan som förmedlas i albumnamnen ligger inte långt ifrån soundet i deras discoglänsande electropop, som gärna står med en fot i indiepopen och den andra i dansmusiken; deras låtar sprakar ofta såväl i neonlysande kärlekspirrighet som i färger mer mystiska och nedtonade. När Cut Copy släpper sin tredje fullängdare är de fortfarande samma Cut Copy. Men ju mer man lyssnar upptäcker man att kryddningen är rätt så rejält förändrad.
Sydsvenskan: “Svensk pop hämtar andan”
På P3 Guld-galan i lördags fanns en av nollnolltalets absoluta frontfigurer inom svensk musik, Howlin’ Pelle, på plats som prisutdelare. Bortsett från att lite casual droppa namnen på några världshits han står bakom tog han också tillfället i akt att marknadsföra Fagerstabandets kommande album. I sann avslöjaranda, också. Pompa och ståt. Men susningen genom publiken uteblev. Artighetsapplåderna gick aldrig över i några stående ovationer. Det blev nästan lite pinsamt.
The Hives är ett av de namn som gärna slinker genom när man talar om svensk musik som tagit sig utanför landsgränserna. Oförtjänt länge har de fått ligga kvar och skräpa i associationsminnet. Bandet som tog den svenska nollnolltalsrocken över Atlanten. Absolut. Men i takt med att minnena kring deras albumsvit bleknar, blir istället snacket kring bandets inblandning den där smutsiga pengahärvan signerad välkänd Malmö-studio allt skarpare. Samtalsämnesmässigt? Inte lika ball.
Sydsvenskan: Tennis — Cape Dory
I somras uppmärksammade jag Denverduon Tennis första mp3-släpp ”Marathon” som den perfekta sommarlåten. Skapad i klassiskt doo wop-stuk tar låten oss med på en resa längs kusten, på upptäcksfärd ut i det stora blå.
Ämnesvalet ligger inte speciellt långt ifrån bandmedlemmarnas egen story. Efter college bestämde sig Alaina Moore och Patrick Riley nämligen för att sälja av sina prylar, köpa en segelbåt och ge sig ut på en lång tur längs den amerikanska östkusten. När man nu hör fullängdaren inser man vilken insprationsresa trippen måste ha varit; såväl låttexter som titlar nästan bågnar av havsreferenser.
I soundet håller de sig ofta nära den strandromantiserande, girl group-inspirerade surfpop som indievärlden blev så betagen av under förra året. Gärna för mig. Men bäst blir det ändå när de glömmer stranden och istället kastar ankar långt utanför kusten. I låtar som ”Waterbirds”, ”Bimini Bay” och ”Pigeon”, till ljudet av det kluckande vattnet mot båten, trivs melankolin oerhört bra jämte lättsamheten.
Popponny: Årets 25 bästa album
2010 blev året då DN gav sin första nolla i betyg och Pitchfork gav sin första 10.0 på åtta år. Men utöver Black Eyed Peas fantastiskt dåliga The Beginning och all annan kommersiell skit som släpps så har tjugotio varit det bästa musikåret på mycket länge. Det har varit året då ingenting varit för mycket, för spretigt, för genreöverskridande eller för idérikt. Omedvetet har världen tio år senare försökt toppa milleniumskiftet i storslagenhet. Men 2010 har också varit året när artisterna blev marknadsförare på riktigt. Kanye har bevisat det, Robyn har bevisat det. Och just det, på vägen lyckades de helt omskapa bilden av sig själva också. Jisses, 2010, du var fucking ace. Tack för allt.